why?

Varför skall det finnas mobbning?

Ber verkligen om ursäkt om detta inte blir speciellt positivt inlägg kanske.. 

Men jag känner att jag måste bli lite allvarlig och ta upp detta . 

Och alla har väl som bekant ”bad days”.

Jag blir så ledsen och det är faktiskt med en tår i ögat jag skriver detta.. 

och jag känner mig både ledsen och glad på något konstigt sätt. 

Glad därför att jag för det mesta faktiskt känner mig älskad numera och då speciellt av en person – min pojkvän.

Idag kom nämligen gamla känslor upp till ytan och gamla beteenden som jag var så ledsen över i alla år under skoltiden (blev dock bättre under sista året på gymnasiet) 

Jag kände mig nämligen ofta så mobbad, utfyst och ingenting värd. 

Kändes som jag fick ”leta” eller ”söka” vänner hela tiden.

Något som gjorde ont i både själ och hjärta.. 

Jag gick väldigt ofta med på saker bara för att någon kanske skulle ”tycka om mig” litegrann åtminstonde. Jag ställde upp, lånade ut saker, bjöd på saker.. allt för att någon kanske skulle tycka om mig där och då om än så för en kort stund. För säg den ”lycka” som varar… 

andra dagen verkade jag ändå inte vara vatten värd. 

Och så var det, i alla år. 

Jag tyckte tack vare detta väldigt mycket om att vara ”med mig själv” dock.. jag fick vara som jag är, kunde göra det jag ville och behövde inte känna mig utanför. Jag har lixom aldrig varit typen som gillar att ta för sig eller att behöva synas. Hellre backat och låtit andra ta plats i så fall.

Jag har än idag faktiskt inte riktigt fattat varför eller hur det kunde bli så under skoltiden? 

Hade varit intressant faktiskt att verkligen få veta vad som faktiskt gjorde i grund och botten att jag blev hackkyckling. 

Jag tror i fall att det fanns något innan också som uppenbarligen folk retat sig på eller nått.

Med åren och stigande ålder så har detta givetvis blivit bättre.. menar detta med att söka bekräftelse och”behöva känna sig omtyckt av allt och alla”.. nu förstår jag att det inte överhuvudtaget är möjligt.

Och jag har väl någonstanns försökt iallafall att hitta en någorlunda självkänsla.

Men så ibland händer saker som ändå raserar den. 

Anledningen också till att jag skriver detta är att jag vet, tyvärr får jag verkligen säga att det finns många där ute som upplevt/upplever precis samma sak. 

Och jag lider med er! 

Jag blir så bestört och mörkrädd varje gång jag tänker på alla som inte orkar med hot, våld och trakaserier.. utan väljer att avsluta sina liv. Oerhört tragiskt! Och jag lider iallafall lite med mobbarna faktiskt, det måste väl ändå vara dom som inte mår helt bra, eller? 

Du vet väl om att du är värdefull!

Fortsättning följer.......

Sincerely apologize if this is not particularly positive messages maybe ..But I feel I have become a bit serious and take this up.And all have well-known "bad days".I get so sad and it's actually a tear in your eye I write this ..and I feel both sad and happy in a strange way.Happy because I usually really feel loved now and then especially by one person - my boyfriend.

Today was namely old feelings to the surface and old behaviors that I was so sorry for all those years at school (however, was better last year of high school)I felt it was often bullied, utfyst and not worth anything.It felt like I was "searching" or "search" friends all the time.Something that hurt both the heart and soul ..
I went very often to things just because someone might "like me" jiggle åtminstonde. I stood up, lending things, gave us things .. everything that someone might like me there and then if so for a short time. To say that "happiness" that lasts ...second day seemed I would not be water host.And so it was, in all years.
I found this thanks very much for being "about me", however .. I could be who I am, could do what I wanted and did not feel like an outsider. I have lixom never been the type who likes to help themselves or need to be seen. Rather backed down and let others take place in this case.

I still do not really taken the why or how it could be so in the school curriculum?
Would have been interesting indeed to really know what actually did, basically because I was barnyard.
I think in the case that there was some time before even that apparently angered people on or something.Over the years, and increasing age, this has obviously gotten better .. believe that by seeking confirmation and "need to feel liked by everyone and everything" .. now I understand that it is not humanly possible.And I have tried well somewhere anyway to find a reasonably self-esteem.
But sometimes things happen that still destroys it.
The reason also why I write this, I know, unfortunately, I really say that there are many out there who have experienced / are experiencing the same thing.


And I suffer with you!
I am so shocked and afraid of the dark each time I think of all those who can not cope with threats, violence and trakaserier .. but choose to end their lives. Extremely sad! And I suffer a bit anyway with the bullies in fact, it must surely be those who are not feeling quite good, right?
Did you know that you are valuable!